Detta är en fängelse där du kommer se fram emot att bli ordentligt straffad.
Att ta en fängslande dungeon crawling roguelike och rytmspels och blanda dem tillsammans kan verka lite inkongruent vid första anblicken. Men det tar inte lång tid för Crypt of the NecroDancer att bevisa att de två inte bara fungerar bra tillsammans, utan kompletterar varandra perfekt.
Tappa inte takten
När jag först såg Crypt of the NecroDancer trodde jag att jag visste vad jag hade att vänta mig - ett turordningsbaserat roguelike med slumpmässigt genererade rutnätsbaserade fängelser att kämpa mig igenom. Och jag hade rätt... Typ.
Du måste verkligen ta dig igenom fängelserna genom att flytta ett steg i taget, medan fiender matchar varje handling du gör med en rörelse eller attack av deras egna - som ett stort schackspel. Dessutom, i klassisk roguelike-stil, återställs din framgång vid döden, vilket lämnar dig med bara de få värdefulla diamanter du kanske har samlat in på din senaste runda för att förbättra din karaktär och världen för kommande försök.
Vad jag inte förväntade mig var att du skulle göra allt detta i takt med musiken. Knasigt, jag vet, med ett namn som Crypt of the NecroDancer borde jag förmodligen ha satt ihop två och två. Men varje drag du gör måste göras i takt med den fantastiska musiken.
Det är endast genom att hoppa vid exakt rätt ögonblick som du effektivt kan attackera och röra dig. Ännu viktigare är dock att varje 16-bitars, pixelkonstfiende också rör sig i takt med musiken. Detta innebär att även när du missar en takt, kan den gröna slemmet, Minotauren eller andra odjur fortfarande attackera dig - vilket skiftar spelet från turordningsbaserat till rytmiskt baserat.
Rytmstrider
Denna mekanik känns initialt som om den har kastats in enbart för att frustrera, men dess skönhet avslöjas snart. Genom att tvinga dina rörelser behåller den taktiken och strategin hos ett roguelike - men tvingar fram en betydligt snabbare tankeprocess. Inte bara behöver du rytm, du behöver också taktik.
Att lära sig fiendens attackmönster och rörelse är avgörande för att knäcka den snabba strategiska-pusselbiten varje slumpmässigt genererad nivå presenterar när du tar dig till utgången. Att lära sig hur blå slem rör sig varannan takt, eller hur skelett höjer sina armar innan de attackerar, knyter samman rytm och taktik på ett verkligt unikt sätt - skapar något som kräver noggrant övervägande och snabba reaktioner i en enda stund.
Så musiken och rytmerna väver sig in i alla aspekter av Crypt of the NecroDancer - vilket gör det särskilt lyckligt att varje melodi är fantastisk. Varje nivå har sin egen unika låt för att markera din framsteg ner i NecroDancer's fängelse. Varje en av soundtrackens chiptunes har en tillfredsställande solid takt, och jag utmanar dig att inte nicka medan du spelar. Jag vet att jag gjorde det, även när jag spelade på min laptop på ett café.
Snälla sluta inte musiken
Crypt of the NecroDancer har på ett enastående sätt vävt samman sin musik och sina fängslande mekaniker för att skapa något verkligen speciellt. Det kan verka strängt svårt tills du lär dig mönstren och taktikerna, men att starta om känns aldrig som ett straff eftersom det bara att knacka med till takten är konsekvent så tillfredsställande.
